TILL MINNE

Fick utav ett par underbara vänner länken till en helt underbar sida som kan lätta upp lite grann när man är nere. Sidan har http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html Gå in och titta men var beredd på att tårarna kommer. Det är en vacker och tänkvärd länk.

18/1-09 kl 22.45 fick vår cavalier king charles spaniel Sunny eller Crazy´s Sunshine Boy somna in. Han föddes 28 mars 1996 på kennel Crazy´s i Taberg och vi hämtade hem honom när han var 8 veckor. Han bodde hos oss i nästan 13 år. Han blev 12 år och 10 månader.

Jag bokade Sunny när husse var i England med sina kompisar. Sedan var vi och hälsade på varje vecka tills vi fick hem honom i slutet av maj 1996. Det var ett litet knyte som vi smusslade upp till vår lägenhet då Uffes mamma (som bodde i lägenheten under) var rädd för hundar. Sedan lade vi honom på en fäll i soffan och hämtade Lena. Hon föll pladask på en gång. Under tiden vi bodde där så kom vi hem ibland och då var Sunny hård i öronen. När man luktade så luktade han sås och potatis och kött. Då hade Lena hämtat honom och gett honom en portion utav deras middag.

Han var väldigt rolig på så sätt att när vi bodde i samma hus som Lena så visste han att han inte fick gå ner till dem. Då smög han ner till deras lägenhet och in i deras hall och stod bakom Lena när hon vände sig om. Fick han däremot ett varsågod så for han ner för trapporna och sladdade in i köket så mattorna låg huller om buller.

Sunny har alltid varit en bestämd herre. Han har inte varit vad man tycker en cavalier ska vara dvs snäll, lätthanterlig, foglig mm. Sunny hade ett förskräckligt humör och kunde bli kolsvart i ögonen utan anledning. Lydnaden gick bra om han var på det humöret annars kunde matte ha en liten tiger att fajtas med som hon fick lägga på rygg och hålla nere tills han gav sig.  Såg han att matte tog fram borstarna så sprang han och lade sig längst in under sängen så då var det bara att locka fram honom med godis. Bada fick man göra när man kom in från promenaden annars så rymde han in under sängen.

När det var snö ute kunde Sunny helt plötsligt slänga sig på rygg och göra snöänglar eller när det var barmark så kunde han ta en kotte i munnen som han sedan gick och grävde ner. I början var han noga så att man inte såg var han varit men ju äldre han blev desto mer fuskade han tills han slutligen bara gick och lade den vid en rot eller under en gran.

Sunny var nog en mattes hund. När Rocky kom och krävde uppmärksamhet från matte så blev det slagsmål. Sunny har hjälpt mig igenom min långa sjukskrivning och arbetslöshet. Han fanns alltid som tröst och pockade på uppmärksamhet och ville jobba. Sunny älskade att jobba. När vi kom till agilityplanerna så blev Sunny som förbytt. Han skällde och taggade igång. Han älskade verkligen agility. De bästa hindren var balanshindren. Då blev man stor. Vi hade aldrig några problem med kontaktfälten. Vi tävlade klass 1 i agility och klass 2 i hoppklass. Sunnys rygg var inte så bra så han hade problem med att hoppa upp sig över hindren och rev ibland. Han var heller inte så snabb alltid.

Att åka bil tillhörde en utav Sunnys favoritsysslor och hängde vi sedan på husvagnen också så var det ju toppen. Han skulle alltid med när man plockade in i husvagnen och han stod först vid bilen när vi skulle ut och åka.

När Sunny blev äldre så lade vi agilityn på hyllan. Hans sista tävling gjorde han 2007 i Huskvarna men det var mest för att han skulle få köra lite. Han tränade med oss någon gång i veckan fram till oktober 2008. I oktober fick Sunny lite hostningar och när veterinären kollade upp honom så hade han blåsljud på hjärtat. Några veckor senare så började han hosta upp slem och då konstaterade vi att han hade lite vätska i lungorna. Han var pigg och glad ända fram till det sista. På söndagen var han lite slö på promenaden men annars var det okej. På kvällen så trillade han i hop på hallgolvet och vi förstod att det var hans sätt att tala om att det var dags.

Sunny kommer alltid att vara en hund som ligger närmast mitt hjärta då han var min första egna hund. Jag kommer att minnas honom med glädje, tårar och skratt.

I början av april 2007 fick vår tibetanske terrier Rocky eller Su-ram´s Ha-can af Cal-sang somna in. Han blev 8 år gammal. Han föddes 1999 på kennel Su-ram´s i Partille och flyttade när han var 9 månader till Margrete Enmark i Mölnlycke. Där blev han kvar tills han var 1½ år.

Vi fick hem Rocky augusti 2000. Då var han osäker och hade dåligt självförtroende men med envist arbete bl. a på tävlingar där han träffat mycket olika förare, domare och annan banpersonal samt även andra hundar byggde han upp sitt självförtroende.

Rocky var mattes hund och följde henne överallt och när matte inte var hemma var han orolig. Vi tävlade agility med honom och han kom väl runt en och annan bana men mest känd är nog Rocky som den busiga lurviga hunden. Han tyckte det var jättekul att fara runt på banan utan att följa matte och kunde man springa ut och kissa på något eller mucka gräl med någon annan hund så hade man vunnit tyckte Rocky.

Under hösten 2006 blev Rocky väldigt konstig. Han kunde skrika när han lade sig. Han kunde bli som förlamad när han legat för länge. Han åt mer och mer mat men rasade i vikt. Som lägst var han nere på 7 kg och ordinarie vikt var 12 kg. Det visade sig vara Borrelia och han hade fått följdsjukdomar som prostataproblem och njurproblem. Vi gav honom anabola steroider och Hill´s K/D-foder som är för hundar med njurproblem. Sakta började Rocky få upp vikten igen. Men nu kom nästa problem pga att vi fått behandla honom med antibiotika i tablettform hade vi tryckt ner honom i självförtroendet igen. Han började stressa, yla när vi inte var hemma, göra sina behov inne mm mm. Han mådde helt enkelt inte bra psykiskt. I april tog vi så beslutet, det värsta av alla, att låta honom få somna in

Rocky var en väldigt personlig hund och han var inte för inte en tempelhund. Han var väldigt lättlärd men ställde bara upp och jobbade när han själv ville. Det bästa Rocky visste vara att ligga i mattes knä och mysa. När våren kom så tyckte han om att ligga i all sol han kunde hitta eller uppe på altanen i solgasset. Det är många gånger matte fått spola honom med vattenslangen för att han inte ska bli för varm. När det vankades bad i sjö eller duscha och schamponeras då flydde han lång väg.

Rocky kommer alltid att finnas i våra hjärtan och saknaden efter honom är stor. Men jag vet att jag tog rätt beslut som lät honom somna in då jag såg honom hos veterinären sista dagen. Han var så stressad så jag mådde dåligt då jag satt vid hans sida och han inte kunde komma till ro. Det som med Zazu gick på 15 minuter tog nästan 40 minuter med Rocky. Jag hoppas att ingen ska behöva genomlida de känslor jag hade inom mig då. Nu när jag sitter och skriver detta trillar tårarna för mina kinder. Rocky var och kommer alltid att vara en väldigt speciell hund med starka känslor.

Sommaren 2005 var vi tvungna att låta vår Cavalier King Charles spaniel Zazu somna in. Han blev 10 år gammal. Han föddes 1995 hos Margrethe Enmark i Mölnlycke. Där blev han kvar tills han fyllde 5 år.

Vi fick hem Zazu i juni 2000. Han blev husses hund och matte var bra att ha till mat och när inte husse var hemma. Uffe och Zazu tränade och tävlade agility med flera placeringar i klass1. Största framgången var nog i Perstorp 2003 under den sk skåneveckan. På sju starter fick han och husse 5 rosetter med sig hem.

Under hösten 2003 fick Zazu lite problem med lederna och det visade sig att det var borrelia. Han fick behandling under en lång tid men blev bara sämre och sämre. Under vintern 2004/2005 kunde han bara gå korta rundor och orkade inte gå långt när det var mycket snö.

Under våren och sommaren blev han snabbt sämre och vi tog efter mycket starka och jobbiga känslosamma tankar vårt beslut att han skulle få somna in med ”svansen i topp”. Detta innan han själv märkte att han var så sjuk som han egentligen var.

Zazu var en väldigt personlig hund med väldigt många egna saker och idéer för sig. Han kom och småskällde när det var dags för mat, han gick till godisskåpet och krävde godis, han plockade upp saker åt oss som vi tappade. Gick han i koppel fick man dra honom och sprang han lös var han alltid först. Han och Rocky tillbringade ett år tillsammans innan de kom till oss så Rocky fick sig en liten läxa varje gång han försökte springa förbi Zazu.

 Zazu kommer alltid att ha ett speciellt rum i våra hjärtan och vi är väldigt glada för de 5 år vi fick tillsammans. Samtidigt fick vi också lära känna en väldigt varm och trevlig person i Margrethe som har haft kontakt med oss sedan den dagen vi hämtade Zazu och Rocky.

Åter